Att vara 12år i Celines skor är inte enkelt och jag vet hur tufft det är ibland när klasskompisarna inte förstår varför du vill gå undan eller hur jobbigt det är att inte kunna prata med någon. Jag vill att du ändå försöker att le mer, inte sådär med tänderna som du just nu gör, jag vill att du försöker hitta fler stunder där du kan hitta leendet från själen, det leendet som inte är påklistrat utan det som inte klarar av att hålla sig borta ditt ansikte. För både du och jag vet att de leendena fortfarande finns där och dyker upp ibland, inte lika ofta som innan men försök hitta de stunderna och tar vara på den känslan där och då.

Du har alltid fått höra att du är en färgstark person, med mycket åsikter och har högt i tak vart du än går. Att du bestämt dina egna regler och ingen har kunnat styrka dig ifrån dina åsikter, tankar och idéer. Men jag vill att du ska veta att det är okej att vara som alla andra ibland, att inte behöva sticka ut på något sätt och inte behöva vara den roligaste/galnaste/energifyllda som alltid står i centrum. Det är okej att ibland passa in i ramen som alla andra barn följer, det är okej att vara en i mängden och lugnt luta sig tillbaka till att det finns någon annan som kan äga strålkastarna för en sekund. Du behöver inte prestera på topp hela tiden, du är unik trots att du ibland väljer att inte visa din färgstarka personlighet.

Kom ihåg att jag känt allt det du känner just nu och jag vet, att det kommer bli enklare och lättare på alla sätt och vis. Jag vet allt ansvar du bär på, alla hemligheter du inte får berätta och hur du mår när du självvalt sitter ensam i korridoren. Det är inte lätt och det kommer inte vara enkelt på ett väldigt långt tag. Du har själv inte satt dig i alla dina problem men det är bara du som kan ta dig ur dem. Vilket du också kommer göra, för vi två ger inte upp så enkelt. Jag kan trösta dig med att säga att det du känner kommer du inte känna förevigt, problemen som känns helt bortom lösning kommer lösas och det kommer bli bra tillslut.

Bara efter dina 12år på jorden är du klokare än de flesta, har mer erfarenhet än andra i klassen och tro det eller ej, starkare än vad de någonsin kommer bli. Men glöm inte av, du är ett barn och du är enbart 12år. Jag vet att du hatar att höra det, men du behöver inte ta på dig alla utmaningar som möter din väg, det är okej att säga nej tack och gå vidare. Du är ung och försök att inte ta för mycket vatten över huvudet.

Som jag skrev, du är barn och är enbart 12 år gammal. Njut av det, ta vara på det. Du är bara barn en gång i livet och tonåren kommer komma, tidigare än vad du anar. Försök att bara vara, gå och lek, snälla. Sitt inte alldeles för många timmar på we<3it och vänta på ett tecken. Ta tillfället till akt och var med på pantgömme, för det kommer du ångra i annars fall.

Slutligen tror jag du vet vad jag kommer skriva. Du och jag rockar, och har alltid gjort. O när tiden kommer där allting känns skit och du inte orkar kämpa längre, kolla dig själv i spegeln och berätta vem du vill vara och bli sen den personen. Det är inte så svårt, du har klarat svårare saker än så. Gör det du alltid gjort och kommer alltid göra, ta det med en klackspark.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

En rädsla som kommer så fort jag tänker på oss, eller får man säga oss när det inte finns ett oss? Rädslan är så stark, så kraftfull och så otroligt dominerande att jag blir rädd av att vara rädd. Jag märker att du gillar mig, inte bara med ord utan med hela ditt kroppsspråk och sättet du behandlar mig. Jag vet ju innerst inne att du inte skulle pratat med mig ifall du inte vill se mig mer. Men rädslan är fortfarande kvar, och faktan om vad du vill spolas bort som ingenting, rädslan tar över hela kroppen.

Rädslan att bli sårad, bortvald och lämnad, ännu en gång. Att få hjärtat slitet i flera bitar, och få tillbaka den ångest som trycker mot bröstet. Rädslan över att du får mig plocka ner byggstenarna jag så noggrant använt för att skydda mig från mina känslor. Den mur jag byggt upp mellan mig och känslorna har räddat mig från att tappa fotfästet många gånger. Är det verkligen dags att plocka ner lite stenar från den muren? Är jag verkligen redo?

Rädslan kommer igen, starkare än tidigare. Att känna sig lämnad, bortglömd och som ett andrahandsval tar på en och rädslan över det blir som ett extra skydd mot att släppa in känslorna.

Är det inte bäst att bara avsluta det? Innan känslorna trängt sig igenom för mycket? Har jag det inte det bra som det är? Behöver jag känna en massa? Räcker inte det jag har?

Massa frågor snurrar runt i huvudet, alla i en subjektiv-vinkel, en vinkel som ursprungligen kommer från den del som är för rädd för att våga. För rädd för att hoppa. Kanske är den känslan den man ska gå på, för en försäkring om att någon fångar eller att man ens får en fallskärm som dämpar fallet existerar inte.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Jag ser dig och jag ler, varje gång. Vad är det jag känner? Är det såhär det känns? Känns att känna något äkta eller är det ännu en ovetande påhittad känsla inom mig? Just nu spelar det ingen roll vad det betyder, hur det kommer utvecklas eller om det kommer leda någonstans, för just nu mår jag bra som det är.

Det är så klyschigt att säga men ingenting förklarar min känsla mer, jag älskar mig själv när jag är med dig.

Att le, fnissa och låtsassura i din närhet älskar jag, jag älskar att inte behöva vara någon mer än mig själv. Inga krav, inga förväntningar och ingen som dömmer. I din närhet räcker jag och jag ler. Varje gång, ler, alltid.

Älska är ett laddat ord, ett ord man inte få använda för mycket. För då tappar det värde. Men det kan väll inte vara fel att älska sig själv? Trots att det kanske är tack vare någon annan.

Så fort jag lämnar dig försvinner bebisrösten och den 5åriga flickan som älskar att flyga flygplan på dina ben men det är lugnt, för hon njöt iallafall av den stunden som vara.

Jag vet inte om denna känslan kommer växa, eller om detta innebär en start på en helt annan sak men jag vet att jag ler. Även när jag är sur på dig, även när du inte förtjänar ett leende så gör jag det.

Jag vill att du fortsätter klia mig i håret, på ryggen och kolla på mig de där få millisekunderna extra som gör att jag känner mig som 5åriga flickan med alldeles för brett leende.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter