Det pirrade i hela kroppen när du ringde, mamma såg på mig och förstod direkt vem som gav mig leendet. Du var full, ute med kompisar och ville efterfesta, med mig. Jag ringde till mina trognaste vänner och vi kom till den där lilla studentlägenheten där du och dina kompisar satt. Ni var fulla och vi in princip nyktra. Du mötte mig och mina vänner vid dörren och hela jag fylldes av stolthet, trots att du var fullast och knappt kunde gå rakt var jag stolt. Stolt över att du var min. Det var sent i maj och våren höll på att övergå till sommar, en sommar med dig. Vi gick upp på taket där natten lystes upp av gatornas alla lysen och tystnaden fylldes av våra röster som skrek till en Håkan Hellström låt. Trots att Ullevi var finare än någonsin och drottningtorget mer händelserik än tidigare så hade mina ögon fastnat. Fastnat på dig. Jag log och tanken av att vara där med dig och våra närmsta vänner fyllde mig med lycka. På kvällen sov vi på din kompis soffa och morgon därpå smög jag ut och lämnade kvar en puss på din panna. Det var sista gången vi sågs, efter den kvällen blev det inget mer. Inga efterfester, inga leenden, inga kramar och ingen stolthet. Där och då bestämde du dig att det fick vara nog, det som varit fick vara och jag blev bara ett borttappat kvitto på någonting du inte tyckte var värt att behålla.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Det finns ingenting som jag älskar mer än att klä upp mig fint och ha det allmänt trevligt. Det är exakt hur det var på vår bal för en vecka sen. Jag hade det perfekt, från att jag vakna till att jag gick och lade mig. Som ni ser gick jag på balen med Samuel och fina han gav mig rosor, ni förstår ju lyckan. Madeleine kom på morgonen och gjorde mitt hår, blev hur nöjd som helst. Det blev en lång men otroligt rolig dag. Ni ser ju dessutom hur fina alla var, gråter...

NU: Har jobbat hela dagen och efter det har jag och pappa plockat iordning sen balen. Ska börja avrunda men först ska jag kolla på några fler avsnitt av Suits, hehe...

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

"Jag vill att du fortsätter klia mig i håret, på ryggen och kolla på mig de där få millisekunderna extra som gör att jag känner mig som 5åriga flickan med alldeles för brett leende."

Du kliar mig inte längre och kollar inte mer på mig. Femåriga flickan har växt upp, kanske, eller bara försvunnit. Det breda leende har försvunnit och är svårt att hitta igen.

Känslan som jag hade med dig, att jag älska mig själv, finns kvar på ett sätt. Du gav mig en självinsikt jag vägrar förlora trots att jag förlorat allt annat. Den skrattande 5åriga flickan som gillade att flyga på dina ben har inte ens vågat tänka tillbaka på hur roligt det var. För det kommer aldrig hända igen.

Känslan jag besitter är svår att förklara för kärleken och känslorna brinner fortfarande inom mig medans ett litet hat växer jämsides. Var allting bara på lek? Var detta planerat sen länge tillbaka? Levde jag i flera månader i en lögn? Vad jag aldrig tillräcklig?

Även om den 5åriga flickan inte existerar längre kvarstår faktum är att jag inte kan sluta le när jag prata om dig, trots att leendet får sällskap av en flod tårar. Jag kan inte sluta le när jag tänker på dig, på vad vi var och vad som vi faktiskt kunde bli. Att le och gråta samtidigt är en otäck känsla, en mix.

"Too good to be true, doing what you do, best. Taking me for a ride, telling me pretty little lies"

För bra för att vara sant, exakt så. Egentligen var det inte äkta, egentligen var det inget hållbart utan bara tidsfördriv. Sanningen hann ikapp och vi var för svaga för att kämpa för oss, oss. Älskade det ordet men hatar det nu. Vi kunde vara vi, men nu är det du och jag.

Jag saknar att lee för brett och fnittra för mycket. Men är tacksam för tiden vi hade.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter