Det finns ingenting som jag älskar mer än att klä upp mig fint och ha det allmänt trevligt. Det är exakt hur det var på vår bal för en vecka sen. Jag hade det perfekt, från att jag vakna till att jag gick och lade mig. Som ni ser gick jag på balen med Samuel och fina han gav mig rosor, ni förstår ju lyckan. Madeleine kom på morgonen och gjorde mitt hår, blev hur nöjd som helst. Det blev en lång men otroligt rolig dag. Ni ser ju dessutom hur fina alla var, gråter...

NU: Har jobbat hela dagen och efter det har jag och pappa plockat iordning sen balen. Ska börja avrunda men först ska jag kolla på några fler avsnitt av Suits, hehe...

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

"Jag vill att du fortsätter klia mig i håret, på ryggen och kolla på mig de där få millisekunderna extra som gör att jag känner mig som 5åriga flickan med alldeles för brett leende."

Du kliar mig inte längre och kollar inte mer på mig. Femåriga flickan har växt upp, kanske, eller bara försvunnit. Det breda leende har försvunnit och är svårt att hitta igen.

Känslan som jag hade med dig, att jag älska mig själv, finns kvar på ett sätt. Du gav mig en självinsikt jag vägrar förlora trots att jag förlorat allt annat. Den skrattande 5åriga flickan som gillade att flyga på dina ben har inte ens vågat tänka tillbaka på hur roligt det var. För det kommer aldrig hända igen.

Känslan jag besitter är svår att förklara för kärleken och känslorna brinner fortfarande inom mig medans ett litet hat växer jämsides. Var allting bara på lek? Var detta planerat sen länge tillbaka? Levde jag i flera månader i en lögn? Vad jag aldrig tillräcklig?

Även om den 5åriga flickan inte existerar längre kvarstår faktum är att jag inte kan sluta le när jag prata om dig, trots att leendet får sällskap av en flod tårar. Jag kan inte sluta le när jag tänker på dig, på vad vi var och vad som vi faktiskt kunde bli. Att le och gråta samtidigt är en otäck känsla, en mix.

"Too good to be true, doing what you do, best. Taking me for a ride, telling me pretty little lies"

För bra för att vara sant, exakt så. Egentligen var det inte äkta, egentligen var det inget hållbart utan bara tidsfördriv. Sanningen hann ikapp och vi var för svaga för att kämpa för oss, oss. Älskade det ordet men hatar det nu. Vi kunde vara vi, men nu är det du och jag.

Jag saknar att lee för brett och fnittra för mycket. Men är tacksam för tiden vi hade.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Att börja träffa en ny kille kan vara spännande och man får ofta höra från närstående "gud vad roligt!" "så härligt" "spännande!" Men det enda som snurrar runt i huvudet är "fall inte, fall inte, fall inte".

Att ha fjärilar i magen, rosenröda kinder och fnittrigt skratt är en sak, men att börja älska en annan person är en annan. Alla pratar om det som världens härligaste grej, kärlek, att det är de bästa du kan uppleva. Men varför känns det inte som det?

Jag har aldrig älskat en annan människa, jag har aldrig sagt de där tre orden till en kille och menat det. När jag var yngre trodde jag att jag hade koll på vad de betydde men i själva verket var det en fis i universum. Det vet jag nu.

Jag har aldrig haft problem med att träffa nya killar, aldrig haft problem med att dejta och aldrig haft problem att öppna upp mig för en annan människa. Jag har gillat personer, mycket, men aldrig älskat.

För en rädsla hindrar mig från det.

I alla år har man varit självständig, modig och stark. Man har alltid klarat sig själv och stått på sina egna ben. Att gilla en person som inte gillar en tillbaka har varit jobbigt men efter en månad har man varit fit for fight igen.

Men tanken av att älska en annan person är obehaglig. Att känna sig beroende av en människa har alltid lett mig ifrån den relationen, hur jobbigt det än har varit. Jag har aldrig tillåtit mig själv känna mig värd det, för rädslan av att falla och ingen fångar är större än längtan att känna sig älskad och att älska.

Så hur modig är man egentligen? Om man inte ens vågar att falla.

Jag har aldrig träffat en och samma människa i över 3 månader, varför? Det är av många olika anledningar men dessa anledningar grundar sig nog i rädslan, rädslan att falla för någon som inte finns där och fångar.

Men trots det är det okej. Det är okej att känna sig rädd. Okej att tycka det är obehagligt. Det är inte konstigt att vara rädd för det okända, inte heller för någonting som kan ha skadat en tidigare. Men man ska inte låta det begränsa en.

För vad är det värsta som kan hända?

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter