Ensamheten

Bilden är tagen för en vecka sen, på Marstrand med mina bästavänner och fullt med andra människor. Men ändå sitter jag hemma med gråten i halsen och känner den där känslan, ensamheten. Jag vet inte hur jag förklarar den på bästa sätt, för den kommer bara ibland och när den kommer räcker det inte med att se bilder från veckan innan. Oftast kommer den när jag ligger i sängen, gör ingenting, vill göra någonting men får en känsla av att jag inte har en enda vän som gillar mig. Det låter hemskt och det är hemskt att känna så med. Speciellt när man innerst inne vet att man i själva verket har nästintill för många vänner. Det gör ont att berätta om känslan, för jag skäms lite att jag har den, att jag klagar över en liten känsla som kommer då och då. Men när känslan är där går den inte att blunda för och den lägger sig inte bara som en klump i magen utan den går ut som värkar i hela kroppen, från topp till tå. Man bara ligger med gråten i halsen och försöker lida igenom det, plågorna. Nu är det klagCeline som är i farten, vilket märks, men jag tror jag på något sätt inte är ensam vid att känna såhär ibland? Kan det vara att jag sällan är helt ensam ofrivilligt? Att jag är van att själv välja medvetet när jag ska vara ensam och inte? För när de kvällarna kommer, när jag inte vill vara ensam men är det, de är oftast de kvällarna jag sätter på en sorgsen film och gråter en skvätt för att sen förtränga känslan morgonen därpå.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Gillar

Kommentarer