Ingen leende 5åring längre

"Jag vill att du fortsätter klia mig i håret, på ryggen och kolla på mig de där få millisekunderna extra som gör att jag känner mig som 5åriga flickan med alldeles för brett leende."

Du kliar mig inte längre och kollar inte mer på mig. Femåriga flickan har växt upp, kanske, eller bara försvunnit. Det breda leende har försvunnit och är svårt att hitta igen.

Känslan som jag hade med dig, att jag älska mig själv, finns kvar på ett sätt. Du gav mig en självinsikt jag vägrar förlora trots att jag förlorat allt annat. Den skrattande 5åriga flickan som gillade att flyga på dina ben har inte ens vågat tänka tillbaka på hur roligt det var. För det kommer aldrig hända igen.

Känslan jag besitter är svår att förklara för kärleken och känslorna brinner fortfarande inom mig medans ett litet hat växer jämsides. Var allting bara på lek? Var detta planerat sen länge tillbaka? Levde jag i flera månader i en lögn? Vad jag aldrig tillräcklig?

Även om den 5åriga flickan inte existerar längre kvarstår faktum är att jag inte kan sluta le när jag prata om dig, trots att leendet får sällskap av en flod tårar. Jag kan inte sluta le när jag tänker på dig, på vad vi var och vad som vi faktiskt kunde bli. Att le och gråta samtidigt är en otäck känsla, en mix.

"Too good to be true, doing what you do, best. Taking me for a ride, telling me pretty little lies"

För bra för att vara sant, exakt så. Egentligen var det inte äkta, egentligen var det inget hållbart utan bara tidsfördriv. Sanningen hann ikapp och vi var för svaga för att kämpa för oss, oss. Älskade det ordet men hatar det nu. Vi kunde vara vi, men nu är det du och jag.

Jag saknar att lee för brett och fnittra för mycket. Men är tacksam för tiden vi hade.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Gillar

Kommentarer