Ubern var beställd, betalad och påväg

Det var sensommar och varmt i luften när jag och kompisen precis hade kommit hem från en utekväll. Första vi gjorde var att öppna en flaska bubbel som tog slut snabbare än morgonens snooze. Ubern var beställd, betalad och påväg. Påväg att hämta upp mig hos kompisen, ta mig till det ställe jag vet alla i min närhet avrådde mig från. Men vad gör man när det känns så rätt men är så fel? Vad gör man när det enda man intalar sig själv är att just den gången är sista gången, trots att det är det man sagt de senaste fem gångerna? O allt man vill, är att det inte är sista gången? Istället för att lyssna på sin kompis råd om att vara snäll mot sitt hjärta göra helt tvärt om och svara "det har jag aldrig varit, jag kanske kan försöka imorgon". Jag vet att du är som en drog, det känns så bra sålänge det varar men ruset är kort och snart sitter jag i en taxi påväg hem morgonen därpå. Timmarna går snabbt och när det lilla ruset är förbi tar ångest, skuld och hat över. Inte mot dig, utan mot mig själv. Varför tillåter jag mig själv sättas i den här positionen? Det är som att ständigt riva upp skorpan på ett sår som försökt läka i månaders tid, frågan är inte om det kommer läka fint, frågan är när kommer ärret uppstå. Adrenalinet som stiger i taxin, varje gång, påväg hem till dig är overkligt. Jag får alltid lugna mig med en klunk av högsta procent, som jag tagit med som värddricka, och kallprat med taxichauffören. Det spelar ingen roll vem som försöker övertala mig om att det är en dum idé, det är inte så att jag inte lyssnar, jag vet redan att det är en dum idé. Men ändå gör jag det ändå. Jag väljer aktivt varje gång att ta emot drogen alla varnat mig för. Varje gång finns det ingenting annat jag vill, ändå vet jag med mig hur ont såret gör när skorpan är borta.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Gillar