Mitt jobbigaste beslut

Jag har gjort extremt många beslut i mitt liv och väldigt många små som "ska jag köpa en chokladmuffins eller en vanlig muffins?". Men det har alla människor gjort. Vi tar beslut om olika saker varje dag. Allt från små till stora.
Idag tänkte jag berätta om mitt jobbigaste beslut jag gjort.

(Förekommer ovårdat språk i inlägget)

Jag har mått dåligt, riktigt jävla dåligt. Jag har varit riktigt osäker på mig själv. Jag gjorde dåliga och jobbiga beslut som att skada mig själv. Men det var inte det jobbigaste beslutet jag tagit. Inte heller var det när jag tog beslutet för att sluta och att det var dags att börja ta tag i min hälsa.

Även om jag mådde bra nu och jag visste hur jag skulle hantera mig själv när jag mådde dåligt så fanns det något som låg där och störde. Något som har hjälpt mig så många gånger när jag mått dåligt men som denna gången var den lilla störningen i mitt liv. I all denna röra och förvirring om att jag mår bra, vilket jag gör. Så fanns det fortfarande något som bidrog till stressen. Stressen tog över och jag var tvungen att fatta ett beslut som skulle förändra min framtid.
" Okej, jag tar ett år paus i konståkningen"

När jag sa det och faktiskt hade bestämt mig kändes allt bra, som att det skulle hjälpa att komma bort från den stora pressen man har i ett elitlag. Men den härliga lugnande känslan gick över rätt snabbt.

Idag bär jag på en rädsla, varje dag. Att jag aldrig kommer tillbaka. Att jag avslutade min relation med världens bästa sport på ett sådant hemskt sätt. För jag är inte klar där men jag kanske aldrig kommer tillbaka till den nivån. För tänk om jag inte kommer in i laget igen, vad gör jag då? Vad fan tänkte jag när jag beslutade mig att ta en paus?

För att jag inte ska må ännu sämre idag skyller jag faktiskt på min psykolog och föräldrar, mest på päronen. Min psykolog nämnde att det var en bra idé eftersom jag sätter mycket press på mig utanför konståkningen också och mina föräldrar snappade upp det direkt. De tyckte det var en jätte bra idé eftersom jag inte kunde träna fullt ut i slutet på grund av mitt mående. Men när beslutet fastställdes var det jag som sa det. Varken psykologen eller min föräldrar bestämde det, det var jag.

Idag försöker jag bara omvandla min rädsla till motivation, att jag SKA tillbaka. Det är de ända som finns i mitt huvud. Mitt beslut kanske var det bästa för mig men jag mår även jätte dåligt av det. Därför finns det inget annat, jag ska tillbaka.

Alla gör vi bra och dåliga beslut. Mitt jobbigaste beslut var både ock.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Gillar

Kommentarer

emeliepahlin
emeliepahlin,
Du tog beslutet för DIG själv, och att bara inse att detta kanske är det bästa för stunden är otroligt bra! Du kommer komma tillbaka, bara låt det ta sin tid och ta det som det kommer!
nouw.com/emeliepahlin
celineryden
celineryden,
Ja, jag får bara hålla all träning uppe och ha målet att faktiskt komma tillbaka! Tack för dina stöttande ord! <3
nouw.com/celineryden