Rädslan att bli sårad, bortvald och lämnad, ännu en gång

En rädsla som kommer så fort jag tänker på oss, eller får man säga oss när det inte finns ett oss? Rädslan är så stark, så kraftfull och så otroligt dominerande att jag blir rädd av att vara rädd. Jag märker att du gillar mig, inte bara med ord utan med hela ditt kroppsspråk och sättet du behandlar mig. Jag vet ju innerst inne att du inte skulle pratat med mig ifall du inte vill se mig mer. Men rädslan är fortfarande kvar, och faktan om vad du vill spolas bort som ingenting, rädslan tar över hela kroppen.

Rädslan att bli sårad, bortvald och lämnad, ännu en gång. Att få hjärtat slitet i flera bitar, och få tillbaka den ångest som trycker mot bröstet. Rädslan över att du får mig plocka ner byggstenarna jag så noggrant använt för att skydda mig från mina känslor. Den mur jag byggt upp mellan mig och känslorna har räddat mig från att tappa fotfästet många gånger. Är det verkligen dags att plocka ner lite stenar från den muren? Är jag verkligen redo?

Rädslan kommer igen, starkare än tidigare. Att känna sig lämnad, bortglömd och som ett andrahandsval tar på en och rädslan över det blir som ett extra skydd mot att släppa in känslorna.

Är det inte bäst att bara avsluta det? Innan känslorna trängt sig igenom för mycket? Har jag det inte det bra som det är? Behöver jag känna en massa? Räcker inte det jag har?

Massa frågor snurrar runt i huvudet, alla i en subjektiv-vinkel, en vinkel som ursprungligen kommer från den del som är för rädd för att våga. För rädd för att hoppa. Kanske är den känslan den man ska gå på, för en försäkring om att någon fångar eller att man ens får en fallskärm som dämpar fallet existerar inte.

Follow me on: Instagram | Nouw | Twitter

Gillar

Kommentarer